Gud är en dåre

Gud är en dåre
Visst finns där en dårskap hos Gud. ”De sista skall bli de första och de första de sista”. I Guds rike gäller ofta den omvända ordningens lag, en dårskapens lag om man så vill. Det som verkar så svagt och bräckligt och utlämnat visar sig vara det som bär och växer i styrka och håller för alltid.

I höstas var jag i Stockholm och såg ”Jesus Christ Superstar”. Musikalen har egentligen två huvudroller – Jesus och Judas. Judas är den starke, den som tänker logiskt, den som har vassa repliker. Jesus är vekare, har svårt att övertala sina lärjungar, styrs av känslor. Båda dör en våldsam död – Jesus på korset, Judas hänger sig. Men i finalen av musikalen återkommer Judas. Han är den som fick rätt, den som segrade. Jag satt där i teatersalongen och reflekterade över slutet. Skulle jag och alla de andra som ser musikalen suttit här om det i verkligheten hade slutat som i musikalen? Knappast.

Gud är en dåre.

-         En Gud som låter sig födas som ett litet värnlöst barn som är beroende av människors händer och omsorg för att alls kunna överleva.

-         Född av en 13-14 årig flicka i en fattig familj.

-         I ett stall – inte ett palats. Världens skapare och Herre – i ett stall.

-         Barnet som måste fly för att inte Herodes ska hugga av det huvudet.

-         Barnet som växer upp och gör sig löjlig genom att rida in på en åsna med fötterna släpande i vägens damm.

-         Som samlar en trogen skara lärjungar omkring sig – en viktigPetrus/viktigpetter som alltid tror att han har rätt, en bedragare som lurat av folk pengar som tulltjänsteman, en kvinna som gjort sig känd som otrogen, enkla fiskare utan någon bildning, en tvivlare som vägrar tro något alls förrän han själv får inte bara se utan också ta på Guds son, en förrädare som lämnar ut honom till döden. Alla bråkar dom om vem av dem som ska bli störst i himmelriket. Alla flyr dom när snaran omkring deras herre börjar dras åt.

Nog kunde Gud ha frälst denna värld på ett smartare sätt än så här…? Eller, var det just det Gud inte kunde? ”Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis.” skriver Paulus i 1 Korintierbrevet. Så sant.

God Jul!!!

Gnällande

I mitt allra första blogginlägg skrev jag: ”Men tänk om det bara blir gnällande över sånt som jag anser orättfärdigt, orättvist, dumt, förnedrande, förtryckande? Vore det inte bättre att skriva om positiva saker än om negativa?” Och det fick jag en reaktion på – ”akta dig så att du inte blir en gammal gnällig gubbe”.

Jag har ett par ”idoler” i min bibel. Gestalter som jag ser upp till. En av dem är Jeremia. Gud kallar Jeremia till att vara sin budbärare när Jeremia är mycket ung – en tonåring. Jeremia protesterar: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!” Gud övertalar honom med fagra löften: ”Jag är med dig och jag skall rädda dig”. Jeremia tar med stor vånda på sig uppdraget.  Som ung, finnig tonåring stegar Jeremia upp till sin konung med sitt budskap från Gud: ”Är det att vara konung, att pråla med cederträ? ”Du har inte ögon för annat, inte tanke på annat, än att roffa åt dig, att låta oskyldigt blod flyta och hänge dig åt våld och tyranni.” Populärt? Knappast. Och inte blev han mer populär i vare sig sin familj eller hos folket. Det går så långt att Jeremia förbannar den dag han föddes: ”Ve mig, min mor, att du födde mig, en man som ständigt råkar i tvist och träta med hela världen!”. Till sin uppdragsgivare säger han: ”Varför måste jag ständigt plågas, varför är mitt sår obotligt? Det vill inte läka. En sinande bäck har du blivit för mig, ett vatten som sviker.” Men Gud ger Jeremia nytt livsmod. Jeremia lever ett långt och innehållsrikt liv och han lämnar aldrig sitt uppdrag från Gud, hur obekvämt det än skulle bli att säga de ord Gud lägger i hans mun. Jeremia dör gammal. Och kanske som en ibland gnällig gammal gubbe som aldrig ger upp sin ungdoms ideal.

Jag tror att vi behöver unga människor som säger ifrån, som vågar protestera, som är uppkäftiga, som ifrågasätter, som sätter tummen på ömma punkter. Jag kanske inte alltid håller med om vad de säger – men de behövs.

Jag tror att vi behöver gamla gubbar och tanter som inte glömmer sin ungdoms blåögda ideal och värderingar, som vågar ta ställning, som gnäller över den orätt som finns. Samma här – jag kanske inte alltid kan instämma i gnället – men de behövs.

Den här veckan skulle jag kunna gnälla om en hel del, t ex:

-          Den krönikör som på lokaltidningens näringslivssida lockade mina ögon till sig med rubriken: ”Frälsningen – ut i julhandeln och shoppa loss.” Budskapet var att det är vår samhälleliga och medborgerliga plikt för att julhandeln 2012 ska slå nya rekord. ”Låt oss inte sitta på läktaren och titta på utan ta vårt gemensamma ansvar. Ut i julhandeln och shoppa loss! Konsumera precis som alla andra år. Låt oss springa fortare, snabbare och vara än mer fokuserade på att göra bra business.” Jag ska alltså ha dåligt samvete och känna skuld över att jag inte shoppar loss?! I en tid då prognoserna säger att medeltemperaturen på vår enda jord kommer att stiga minst 4 grader inom 50 år? Då vi konsumerar i Sverige på ett sätt som gör att om alla i världen skulle konsumera som vi skulle det behövas 1,5 jordklot till för att producera de resurser som behövs? Samtidigt som miljarder svälter och inte har ens det allra mest nödvändiga brödet för dagen? Nej tack, tror inte det…

-         Skolverkets regler angående avslutningar och samlingar i kyrkan. Tycker skolverket att de har den kompetens som behövs för att kunna bedöma vad som är traditioner i samband med högtider? Skulle vi inte få nämna att julen firar vi för att Jesus föddes (även om han kanske inte gjorde det just vid jultid)? Ska vi hellre sprida tro på tomtar och troll än tro på Jesus och Gud? Vad blir kvar av Lucia om det religiösa inslaget inte får nämnas?

-         TV 4 och alla reklamavbrott. ”Så mycket bättre” är ett av de bästa program TV 4 producerat. Men det blir totalt sönderhackat av alla dessa reklamavbrott. Jag betalar gärna nån tjuga extra varje månad för att slippa dränkas i all denna imbecilla reklam.

Det finns nog mer att gnälla över, men nu har jag gnällt färdigt för denna gång.

Jag önskar dej en riktigt fin advent J

Ska jag blogga?

Blogga? Ska jag blogga? Om vad? Varför?

Någon sade: alla kan inte utrycka sina åsikter och värderingar i ord. Du kan. Så gör det!

Men tänk om det bara blir gnällande över sånt som jag anser orättfärdigt, orättvist, dumt, förnedrande, förtryckande? Vore det inte bättre att skriva om positiva saker än om negativa? Jo, kanske det. Men kyrkoherden har en älsklingspsalm som han gärna återvänder till:

Hjälp oss att ej kallt / se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm / av din kärleks harm. Sv psalm 284:4

Så det får väl bli lite gnäll över det ovan nämnda någon gång per vecka. Och kanhända kan jag ibland göra det med den varma rösten.

En som inte kan utrycka sig särskilt bra i ord är vårt kanske mest älskade husdjur – hunden. Första bloggen får handla om ett möte med en hund. En del människor ska inte ha hund! Jag har sett hussar och mattar banna och skälla på sina hundar för att de inte gör som matte/husse vill. Oftast gör det mig illa till mods. Men det jag fick uppleva en kväll slår alla rekord. På promenad med Zally (vår dvärgschnauzer). Vi möter en man med en hund på andra sidan gatan. I mörkret är det svårt att se vad det är för ras, kanske tax, kanske terrier, men i den storleken. Hunden börjar morra och skälla mot Zally. Husse säger inte någonting, inga bannor - men han lyfter hunden i kopplet och fortsätter gå med den som i en strypsnara. Hunden slutar skälla, men jag hör hur den kippar efter luft. Den stryps... Husse släpper ner hunden som genast börjar skälla igen. Husse lyfter den i kopplet, hunden kämpar emot och kippar efter luft. Husse släpper ner sin hund som gör ett förtvivlat gläfs som leder till att husse för tredje gången lyfter hunden i strypsnaran och hastigt lämnar platsen med hunden dinglande i kopplet. Jag står och bara gapar. Jag börjar tyst banna mig själv för dåligt civilkurage - att jag inte sa något? Men jag blev fullständigt mållös över hur någon kan behandla sin hund på det sättet. När jag återfått talförmågan säger jag ganska högt vad jag tycker med ord som inte lämpar sig för en präst att uttala. Men då var husse och hund för långt borta för att höra mina ord. En del människor ska inte ha hund!!! Nästa gång jag ser denna husse och hund ska jag vara beredd och säga ifrån…

Hundar är väl en sak, människor någonting annat kanske någon tänker. Jodå. Men tänk om jag blir lika mållös när jag ser en medmänniska misshandlas, förnedras, trampas ner – antingen rent bokstavligt eller mer symboliskt. ”Hjälp mig att ej kallt se och tåla allt”.

Jag citerar vad Wikipedia skriver om ordet civilkurage: ”Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. En individ som ger uttryck för civilkurage genom att vara väckarklocka om missförhållanden kan lätt stämplas som förrädare eller bråkstake. Beteenden förknippade med civilkurage kan därför inte bara försätta individen i farliga situationer utan i vissa fall stjälpa karriären, leda till avsked från arbetet, eller än hårdare sanktioner, som fängelsestraff eller utvisning.”

Gud, ge mig civilkurage.