Ska jag blogga?

Blogga? Ska jag blogga? Om vad? Varför?

Någon sade: alla kan inte utrycka sina åsikter och värderingar i ord. Du kan. Så gör det!

Men tänk om det bara blir gnällande över sånt som jag anser orättfärdigt, orättvist, dumt, förnedrande, förtryckande? Vore det inte bättre att skriva om positiva saker än om negativa? Jo, kanske det. Men kyrkoherden har en älsklingspsalm som han gärna återvänder till:

Hjälp oss att ej kallt / se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm / av din kärleks harm. Sv psalm 284:4

Så det får väl bli lite gnäll över det ovan nämnda någon gång per vecka. Och kanhända kan jag ibland göra det med den varma rösten.

En som inte kan utrycka sig särskilt bra i ord är vårt kanske mest älskade husdjur – hunden. Första bloggen får handla om ett möte med en hund. En del människor ska inte ha hund! Jag har sett hussar och mattar banna och skälla på sina hundar för att de inte gör som matte/husse vill. Oftast gör det mig illa till mods. Men det jag fick uppleva en kväll slår alla rekord. På promenad med Zally (vår dvärgschnauzer). Vi möter en man med en hund på andra sidan gatan. I mörkret är det svårt att se vad det är för ras, kanske tax, kanske terrier, men i den storleken. Hunden börjar morra och skälla mot Zally. Husse säger inte någonting, inga bannor - men han lyfter hunden i kopplet och fortsätter gå med den som i en strypsnara. Hunden slutar skälla, men jag hör hur den kippar efter luft. Den stryps... Husse släpper ner hunden som genast börjar skälla igen. Husse lyfter den i kopplet, hunden kämpar emot och kippar efter luft. Husse släpper ner sin hund som gör ett förtvivlat gläfs som leder till att husse för tredje gången lyfter hunden i strypsnaran och hastigt lämnar platsen med hunden dinglande i kopplet. Jag står och bara gapar. Jag börjar tyst banna mig själv för dåligt civilkurage - att jag inte sa något? Men jag blev fullständigt mållös över hur någon kan behandla sin hund på det sättet. När jag återfått talförmågan säger jag ganska högt vad jag tycker med ord som inte lämpar sig för en präst att uttala. Men då var husse och hund för långt borta för att höra mina ord. En del människor ska inte ha hund!!! Nästa gång jag ser denna husse och hund ska jag vara beredd och säga ifrån…

Hundar är väl en sak, människor någonting annat kanske någon tänker. Jodå. Men tänk om jag blir lika mållös när jag ser en medmänniska misshandlas, förnedras, trampas ner – antingen rent bokstavligt eller mer symboliskt. ”Hjälp mig att ej kallt se och tåla allt”.

Jag citerar vad Wikipedia skriver om ordet civilkurage: ”Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. En individ som ger uttryck för civilkurage genom att vara väckarklocka om missförhållanden kan lätt stämplas som förrädare eller bråkstake. Beteenden förknippade med civilkurage kan därför inte bara försätta individen i farliga situationer utan i vissa fall stjälpa karriären, leda till avsked från arbetet, eller än hårdare sanktioner, som fängelsestraff eller utvisning.”

Gud, ge mig civilkurage.