Kjell Knutas
fredag 3 maj 2013
torsdag 11 april 2013
Mat...
Mat är livsnödvändigt. Mat är gott. Mat är ångestskapande.
Mat är industri. Det finns få saker som är så laddat som mat. Två av veckans
huvudnyheter handlade om mat. Hästköttsskandalen och fotbollshuliganismen.
50 ton hästkött skall återkallas och förstöras. Hästkött som
är högvärdig proteinföda och dessutom ett mycket gott kött. Jag minns ett
restaurangbesök för ett antal år sedan där jag serverades en plankstek som
smakade gudomligt – köttet nästan smälte i min mun. Jag frågade servitrisen hur
de kunde få köttet så mört och gott. Sch… sade hon och viskade i mitt öra – ”det
är hästbiff”.
Nu bryter hästköttshysterin
ut igen. Visst, det ska inte vara annat i förpackningen än det som står i
innehållsförteckningen. Självklart inte. Men att destruera högklassig mat bara
för att där finns spår av häst i det (undrar hur de hovspåren egentligen ser
ut?) – är inte det rent vansinne? I veckan kom en gammal låda fram som jag gömt
i ett skyddsrumsförråd på min arbetsplats. Det skulle städas och massor skulle
slängas. Jag lyckades med nöd och näppe rädda min låda för att se vad som fanns
i den. Se där, en mapp med handskrivna noter. Arrangemang för fyrstämmig sång +
lite instrument. Bland sångerna fanns en gammal sång utgiven 1969 som fortfarande
(dessvärre) kändes högaktuell. Text av Anders Frostensson:
”Halva världen svälter,
halva är för mätt. En hälft går i trasor, en hälft sidenklädd. En del eget
sovrum, en del ej en bädd. På vilken sida är du?Hälften saknar allting, som de andra har. Hälften tvingas döda, hälften fred vill ha. Hälften tärs av sjukdom, hälften kan bli bra. På vilken sida är du?
Bry dig ej om landet, ej om ras och språk. Se vart Kristi kärlek tvingar dig att gå. Klyftan bara växer större år från år. På vilken sida är du?”
Klistra en etikett på förpackningarna där det står ”Kan innehålla spår av häst” och sälj det, eller kanske ännu hellre, ge bort det till dem som verkligen behöver maten.
Vad har då fotbollshuliganism med mat att göra? Ärligt talat
inte mycket. Men vid fikabordet fick någon syn på en ruta i tidningen som
förklarade vad en ”Pesceterian” är. Och en ovovegetarian. Och en laktovegetarian.
(En pesceterian äter vegetabiliska livsmedel, ägg, mejeriprodukter, fisk och
skaldjur). Någon frågade ”vad är då en huligan? – någon som inte äter maten utan istället kastar den,
till exempel päron”.
Bakom skrattet finns allvaret. Huliganismen på
fotbollsläktarna är tyvärr inte någon engångsföreteelse och inte heller något
som bara förekommer där. Det finns en förråande ton lite varstans i vårt
samhälle. På läktarna – ja. Men också på så många andra platser, till exempel
på nätet i bloggar, kommentarer, hatsidor. Det räcker med att läsa läsarnas
kommentarer till någon av de stora tidningarnas artiklar på nätet. Där utkrävs
dödsstraff, tortyr, utvisning, kokning i het olja och mycket mer och ännu mer
utstuderade straffmetoder. Ofta blandat med saftiga eder och svordomar. Hur kan
det bli så att annars väluppfostrade unga män och kvinnor blir blodtörstande
huliganer som ropar hemskheter i talkör så fort de hamnar på en läktare? Skulle
dödstraffanhängarna stå fast vid sina åsikter om det gällde en nära släkting
som begått ett brott? Åsikter får alla ha, både om dödsstraff och domaren. Men måste
åsikterna framföras med ett så förråande och förnedrande och
människonedvärderande språk?
Till sist – jag önskar mig själv och er en efterlängtad varm
och skön vår!
tisdag 26 mars 2013
Kjell Knutas: Det stora påskskrattet
Kjell Knutas: Det stora påskskrattet: Har du hört talas om det stora påskskrattet? Inte? Det var en tradition som fanns bland de första kristna för att sedan glömmas bort till 15...
Det stora påskskrattet
Har du hört talas om det stora påskskrattet? Inte? Det var en tradition som fanns bland de första kristna för att sedan glömmas bort till 1500-talet då det återkom för att sedan förbjudas redan på 1600-talet. Glad Påsk! Ett skratt är väl inte fel under påskhelgen?
Det finns tre goda grunder för att anta att Jesus var mexikan:
1. Han var tvåspråkig.
2. Han hette Jesus.
3. Han hade alltid problem med myndigheterna.
Fast han kan också mycket väl varit italienare:
1. Han bodde fortfarande hemma som trettioåring.
2. Han drack vin till måltiderna.
3. Han var säker på att hans mamma var oskuld och hans mamma var säker på att han var Gud.
Eller var han kanske kvinna:
1. Han var tvungen att utfordra en stor mängd människor på kort varsel trots att kylskåpet var tomt.
2. Han försökte göra sin röst hörd bland en massa män som inte fattade ett dugg.
3. Till och med när han var död var han tvungen att stiga upp för det fanns fortfarande mer att göra.
Det fanns faktiskt en tradition i kyrkan som kallades det stora påskskrattet. En gång om året, vid påsk, berättade prästen en rolig historia eller ett skämt från sin predikstol – och församlingen skrattade. Det går tillbaka till de första kristnas påskskratt: vid påsknattens slut började hela församlingen skratta, dels av glädje över uppståndelsen, men också för att skratta åt djävulen och dödens och ondskans maktlöshet.
Varje skämt har en allvarlig sida. Ett skämt avslöjar en sanning som man annars kanske inte hade upptäckt bara genom tankemässigt arbete. Skämten som jag inledde med visar ett vi och de-tänkande, ens egna rasistiska och könsrelaterade fördomar, hur lätt det är att förenkla och förvränga det som är annorlunda. De visar hur Jesus finns just där – i de och de andra. Skämten förstärks av att de handlar om just Jesus – vem var Jesus, egentligen?
Ett skämt kan öppna ögonen för en allvarlig sanning. Skämt och humor kan på ett unikt vis sätta fingret på något som annars inte går att förklara, så som verklig humor i sig inte går att förklara, för då är inte humorn rolig längre och därmed ingen humor. Uppståndelsen går inte att förklara. Den kan bara drabba en som skrattet över en rolig historia drabbar.
Och om nu mitt eget kroppsliga möte med den uppståndne dröjer – glöm inte vilket yrke han hade som lovade att komma tillbaka – snickare. En hantverkare som lovar att komma snart…
GLAD PÅSK - med många skratt - det vill jag önska dig.
PS: Den här texten är till stora delar hämtad från ett predikoutkast som Henning Plath, komminister i Motala församling, har skrivit i "Svensk kyrkotidning". DS
Det finns tre goda grunder för att anta att Jesus var mexikan:
1. Han var tvåspråkig.
2. Han hette Jesus.
3. Han hade alltid problem med myndigheterna.
Fast han kan också mycket väl varit italienare:
1. Han bodde fortfarande hemma som trettioåring.
2. Han drack vin till måltiderna.
3. Han var säker på att hans mamma var oskuld och hans mamma var säker på att han var Gud.
Eller var han kanske kvinna:
1. Han var tvungen att utfordra en stor mängd människor på kort varsel trots att kylskåpet var tomt.
2. Han försökte göra sin röst hörd bland en massa män som inte fattade ett dugg.
3. Till och med när han var död var han tvungen att stiga upp för det fanns fortfarande mer att göra.
Det fanns faktiskt en tradition i kyrkan som kallades det stora påskskrattet. En gång om året, vid påsk, berättade prästen en rolig historia eller ett skämt från sin predikstol – och församlingen skrattade. Det går tillbaka till de första kristnas påskskratt: vid påsknattens slut började hela församlingen skratta, dels av glädje över uppståndelsen, men också för att skratta åt djävulen och dödens och ondskans maktlöshet.
Varje skämt har en allvarlig sida. Ett skämt avslöjar en sanning som man annars kanske inte hade upptäckt bara genom tankemässigt arbete. Skämten som jag inledde med visar ett vi och de-tänkande, ens egna rasistiska och könsrelaterade fördomar, hur lätt det är att förenkla och förvränga det som är annorlunda. De visar hur Jesus finns just där – i de och de andra. Skämten förstärks av att de handlar om just Jesus – vem var Jesus, egentligen?
Ett skämt kan öppna ögonen för en allvarlig sanning. Skämt och humor kan på ett unikt vis sätta fingret på något som annars inte går att förklara, så som verklig humor i sig inte går att förklara, för då är inte humorn rolig längre och därmed ingen humor. Uppståndelsen går inte att förklara. Den kan bara drabba en som skrattet över en rolig historia drabbar.
Och om nu mitt eget kroppsliga möte med den uppståndne dröjer – glöm inte vilket yrke han hade som lovade att komma tillbaka – snickare. En hantverkare som lovar att komma snart…
GLAD PÅSK - med många skratt - det vill jag önska dig.
PS: Den här texten är till stora delar hämtad från ett predikoutkast som Henning Plath, komminister i Motala församling, har skrivit i "Svensk kyrkotidning". DS
måndag 14 januari 2013
Fanatism
Alla ideologier, utan undantag,
från liberalism och humanism till konservatism och socialism, och alla
religioner, från kristendom till islam och judendom, kan löpa risken att bli så
radikal och fanatisk att människor skadas, att människors frihet hotas. Även
liberalismen. Alla ideologier kan bli fanatiska.
All fanatism är farlig.
Fanatism i religionens värld
leder till förtryck av människor, konflikter, krig.
Högerpolitisk fanatism leder
till elitsamhälle, fattigdom och ofattbar rikedom sida vid sida, rasism, förakt
för de svagaste.
Vänsterpolitisk fanatism leder,
märkligt nog, ofta till samma resultat som den högerpolitiska fanatismen.
Humanisternas fanatism leder
till anmälningar av skolavslutningar i kyrkan.
Nyliberalismens fanatism leder
till…, ja, ska man tro den senaste tidens debatt leder den till månggifte,
slopad skolplikt, slopad arvsrätt, federalism och fri invandring. ”Tokliberalism”
kanske vore ett bra ord för denna form av liberalism.
Jag är en fanatisk
lagom-anhängare. Det finns tankar och idéer i de flesta ismer och ideologier
som jag kan bejaka och ta till mig, även om jag inte kan ta till mig allt. I
kyrkans värld har vi (eller har haft?) många olika rörelser som jag har kunnat
ta till mig inspiration och tankar ifrån. Högkyrklighetens mystik.
Lågkyrklighetens folklighet. Folkkyrkans enkelhet. Liberalteologins sociala
patos. Taizéandans ekumenik. Tungotal och sång i anden i Yorkrörelsen. Allt har
berikat min tro. Detsamma gäller andra religioner och politiska ideologier.
Lagom mycket av allt är det som berikar och känns gott. Men det viktigaste i
min lagom-fanatism är nog ändå tanken på lagom som en omskrivning av ”laget-om”.
Vikingarna som sitter runt sin eld och delar ett stop mjöd – ”drick nu lagom, Oddvar, annars räcker det
inte laget om”. Idag räcker det inte ”laget om” i vår värld. Alldeles för
många blir utan för att vissa tar så mycket. Det gäller förstås jordens
resurser som måste delas på ett mer rättvist sätt. Men det kan också gälla lärartid
i skolan om några får mer tid och uppmärksamhet än andra på andras bekostnad. Eller
ett platt beskattningssystem där det inte längre tas någon hänsyn till fattig
eller rik (också en av tokliberalernas idéer).
Lagom fanatisk – det vill jag
vara.
onsdag 19 december 2012
Gud är en dåre
Gud är en dåre
Visst finns där en dårskap hos Gud. ”De sista skall bli de första och de första de sista”. I Guds rike gäller ofta den omvända ordningens lag, en dårskapens lag om man så vill. Det som verkar så svagt och bräckligt och utlämnat visar sig vara det som bär och växer i styrka och håller för alltid.
Visst finns där en dårskap hos Gud. ”De sista skall bli de första och de första de sista”. I Guds rike gäller ofta den omvända ordningens lag, en dårskapens lag om man så vill. Det som verkar så svagt och bräckligt och utlämnat visar sig vara det som bär och växer i styrka och håller för alltid.
I höstas var jag i Stockholm och såg ”Jesus Christ Superstar”.
Musikalen har egentligen två huvudroller – Jesus och Judas. Judas är den
starke, den som tänker logiskt, den som har vassa repliker. Jesus är vekare,
har svårt att övertala sina lärjungar, styrs av känslor. Båda dör en våldsam
död – Jesus på korset, Judas hänger sig. Men i finalen av musikalen återkommer
Judas. Han är den som fick rätt, den som segrade. Jag satt där i teatersalongen
och reflekterade över slutet. Skulle jag och alla de andra som ser musikalen suttit
här om det i verkligheten hade slutat som i musikalen? Knappast.
Gud är en
dåre.
-
En Gud som låter sig födas som ett litet värnlöst
barn som är beroende av människors händer och omsorg för att alls kunna
överleva.
-
Född av en 13-14 årig flicka i en fattig familj.
-
I ett stall – inte ett palats. Världens skapare
och Herre – i ett stall.
-
Barnet som måste fly för att inte Herodes ska
hugga av det huvudet.
-
Barnet som växer upp och gör sig löjlig genom
att rida in på en åsna med fötterna släpande i vägens damm.
-
Som samlar en trogen skara lärjungar omkring sig
– en viktigPetrus/viktigpetter som alltid tror att han har rätt, en bedragare
som lurat av folk pengar som tulltjänsteman, en kvinna som gjort sig känd som
otrogen, enkla fiskare utan någon bildning, en tvivlare som vägrar tro något
alls förrän han själv får inte bara se utan också ta på Guds son, en förrädare
som lämnar ut honom till döden. Alla bråkar dom om vem av dem som ska bli
störst i himmelriket. Alla flyr dom när snaran omkring deras herre börjar dras
åt.
Nog kunde Gud ha frälst denna värld på ett smartare sätt än
så här…? Eller, var det just det Gud inte kunde? ”Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig
mening måste först bli en dåre för att bli vis.” skriver Paulus i 1
Korintierbrevet. Så sant.
God Jul!!!
måndag 26 november 2012
Gnällande
I mitt allra första blogginlägg skrev jag: ”Men tänk om det bara blir gnällande över
sånt som jag anser orättfärdigt, orättvist, dumt, förnedrande, förtryckande?
Vore det inte bättre att skriva om positiva saker än om negativa?” Och det
fick jag en reaktion på – ”akta dig så att du inte blir en gammal gnällig gubbe”.
Jag har ett par ”idoler” i min bibel. Gestalter som jag ser
upp till. En av dem är Jeremia. Gud kallar Jeremia till att vara sin budbärare
när Jeremia är mycket ung – en tonåring. Jeremia protesterar: ”Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till
att tala – jag är för ung!” Gud övertalar honom med fagra löften: ”Jag är med dig och jag skall rädda dig”.
Jeremia tar med stor vånda på sig uppdraget. Som ung, finnig tonåring stegar Jeremia upp
till sin konung med sitt budskap från Gud: ”Är
det att vara konung, att pråla med cederträ? ”Du har inte ögon för annat, inte
tanke på annat, än att roffa åt dig, att låta oskyldigt blod flyta och hänge
dig åt våld och tyranni.” Populärt? Knappast. Och inte blev han mer populär
i vare sig sin familj eller hos folket. Det går så långt att Jeremia förbannar
den dag han föddes: ”Ve mig, min mor, att
du födde mig, en man som ständigt råkar i tvist och träta med hela världen!”.
Till sin uppdragsgivare säger han: ”Varför
måste jag ständigt plågas, varför är mitt sår obotligt? Det vill inte läka. En
sinande bäck har du blivit för mig, ett vatten som sviker.” Men Gud ger
Jeremia nytt livsmod. Jeremia lever ett långt och innehållsrikt liv och han
lämnar aldrig sitt uppdrag från Gud, hur obekvämt det än skulle bli att säga de
ord Gud lägger i hans mun. Jeremia dör gammal. Och kanske som en ibland gnällig
gammal gubbe som aldrig ger upp sin ungdoms ideal.
Jag tror att vi behöver unga människor som säger ifrån, som
vågar protestera, som är uppkäftiga, som ifrågasätter, som sätter tummen på
ömma punkter. Jag kanske inte alltid håller med om vad de säger – men de
behövs.
Jag tror att vi behöver gamla gubbar och tanter som inte glömmer
sin ungdoms blåögda ideal och värderingar, som vågar ta ställning, som gnäller
över den orätt som finns. Samma här – jag kanske inte alltid kan instämma i
gnället – men de behövs.
Den här veckan skulle jag kunna gnälla om en hel del, t ex:
-
Den krönikör som på lokaltidningens
näringslivssida lockade mina ögon till sig med rubriken: ”Frälsningen – ut i julhandeln och shoppa loss.” Budskapet var att
det är vår samhälleliga och medborgerliga plikt för att julhandeln 2012 ska slå
nya rekord. ”Låt oss inte sitta på läktaren
och titta på utan ta vårt gemensamma ansvar. Ut i julhandeln och shoppa loss!
Konsumera precis som alla andra år. Låt oss springa fortare, snabbare och vara
än mer fokuserade på att göra bra business.” Jag ska alltså ha dåligt
samvete och känna skuld över att jag inte shoppar loss?! I en tid då
prognoserna säger att medeltemperaturen på vår enda jord kommer att stiga minst
4 grader inom 50 år? Då vi konsumerar i Sverige på ett sätt som gör att om alla
i världen skulle konsumera som vi skulle det behövas 1,5 jordklot till för att
producera de resurser som behövs? Samtidigt som miljarder svälter och inte har
ens det allra mest nödvändiga brödet för dagen? Nej tack, tror inte det…
- Skolverkets regler angående avslutningar och
samlingar i kyrkan. Tycker skolverket att de har den kompetens som behövs för
att kunna bedöma vad som är traditioner i samband med högtider? Skulle vi inte
få nämna att julen firar vi för att Jesus föddes (även om han kanske inte
gjorde det just vid jultid)? Ska vi hellre sprida tro på tomtar och troll än
tro på Jesus och Gud? Vad blir kvar av Lucia om det religiösa inslaget inte får
nämnas?
- TV 4 och alla reklamavbrott. ”Så mycket bättre”
är ett av de bästa program TV 4 producerat. Men det blir totalt sönderhackat av
alla dessa reklamavbrott. Jag betalar gärna nån tjuga extra varje månad för att
slippa dränkas i all denna imbecilla reklam.
Det finns nog mer att gnälla över, men nu har jag gnällt
färdigt för denna gång.
Jag önskar dej en riktigt fin advent J
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)