fredag 3 maj 2013
torsdag 11 april 2013
Mat...
Mat är livsnödvändigt. Mat är gott. Mat är ångestskapande.
Mat är industri. Det finns få saker som är så laddat som mat. Två av veckans
huvudnyheter handlade om mat. Hästköttsskandalen och fotbollshuliganismen.
50 ton hästkött skall återkallas och förstöras. Hästkött som
är högvärdig proteinföda och dessutom ett mycket gott kött. Jag minns ett
restaurangbesök för ett antal år sedan där jag serverades en plankstek som
smakade gudomligt – köttet nästan smälte i min mun. Jag frågade servitrisen hur
de kunde få köttet så mört och gott. Sch… sade hon och viskade i mitt öra – ”det
är hästbiff”.
Nu bryter hästköttshysterin
ut igen. Visst, det ska inte vara annat i förpackningen än det som står i
innehållsförteckningen. Självklart inte. Men att destruera högklassig mat bara
för att där finns spår av häst i det (undrar hur de hovspåren egentligen ser
ut?) – är inte det rent vansinne? I veckan kom en gammal låda fram som jag gömt
i ett skyddsrumsförråd på min arbetsplats. Det skulle städas och massor skulle
slängas. Jag lyckades med nöd och näppe rädda min låda för att se vad som fanns
i den. Se där, en mapp med handskrivna noter. Arrangemang för fyrstämmig sång +
lite instrument. Bland sångerna fanns en gammal sång utgiven 1969 som fortfarande
(dessvärre) kändes högaktuell. Text av Anders Frostensson:
”Halva världen svälter,
halva är för mätt. En hälft går i trasor, en hälft sidenklädd. En del eget
sovrum, en del ej en bädd. På vilken sida är du?Hälften saknar allting, som de andra har. Hälften tvingas döda, hälften fred vill ha. Hälften tärs av sjukdom, hälften kan bli bra. På vilken sida är du?
Bry dig ej om landet, ej om ras och språk. Se vart Kristi kärlek tvingar dig att gå. Klyftan bara växer större år från år. På vilken sida är du?”
Klistra en etikett på förpackningarna där det står ”Kan innehålla spår av häst” och sälj det, eller kanske ännu hellre, ge bort det till dem som verkligen behöver maten.
Vad har då fotbollshuliganism med mat att göra? Ärligt talat
inte mycket. Men vid fikabordet fick någon syn på en ruta i tidningen som
förklarade vad en ”Pesceterian” är. Och en ovovegetarian. Och en laktovegetarian.
(En pesceterian äter vegetabiliska livsmedel, ägg, mejeriprodukter, fisk och
skaldjur). Någon frågade ”vad är då en huligan? – någon som inte äter maten utan istället kastar den,
till exempel päron”.
Bakom skrattet finns allvaret. Huliganismen på
fotbollsläktarna är tyvärr inte någon engångsföreteelse och inte heller något
som bara förekommer där. Det finns en förråande ton lite varstans i vårt
samhälle. På läktarna – ja. Men också på så många andra platser, till exempel
på nätet i bloggar, kommentarer, hatsidor. Det räcker med att läsa läsarnas
kommentarer till någon av de stora tidningarnas artiklar på nätet. Där utkrävs
dödsstraff, tortyr, utvisning, kokning i het olja och mycket mer och ännu mer
utstuderade straffmetoder. Ofta blandat med saftiga eder och svordomar. Hur kan
det bli så att annars väluppfostrade unga män och kvinnor blir blodtörstande
huliganer som ropar hemskheter i talkör så fort de hamnar på en läktare? Skulle
dödstraffanhängarna stå fast vid sina åsikter om det gällde en nära släkting
som begått ett brott? Åsikter får alla ha, både om dödsstraff och domaren. Men måste
åsikterna framföras med ett så förråande och förnedrande och
människonedvärderande språk?
Till sist – jag önskar mig själv och er en efterlängtad varm
och skön vår!
tisdag 26 mars 2013
Kjell Knutas: Det stora påskskrattet
Kjell Knutas: Det stora påskskrattet: Har du hört talas om det stora påskskrattet? Inte? Det var en tradition som fanns bland de första kristna för att sedan glömmas bort till 15...
Det stora påskskrattet
Har du hört talas om det stora påskskrattet? Inte? Det var en tradition som fanns bland de första kristna för att sedan glömmas bort till 1500-talet då det återkom för att sedan förbjudas redan på 1600-talet. Glad Påsk! Ett skratt är väl inte fel under påskhelgen?
Det finns tre goda grunder för att anta att Jesus var mexikan:
1. Han var tvåspråkig.
2. Han hette Jesus.
3. Han hade alltid problem med myndigheterna.
Fast han kan också mycket väl varit italienare:
1. Han bodde fortfarande hemma som trettioåring.
2. Han drack vin till måltiderna.
3. Han var säker på att hans mamma var oskuld och hans mamma var säker på att han var Gud.
Eller var han kanske kvinna:
1. Han var tvungen att utfordra en stor mängd människor på kort varsel trots att kylskåpet var tomt.
2. Han försökte göra sin röst hörd bland en massa män som inte fattade ett dugg.
3. Till och med när han var död var han tvungen att stiga upp för det fanns fortfarande mer att göra.
Det fanns faktiskt en tradition i kyrkan som kallades det stora påskskrattet. En gång om året, vid påsk, berättade prästen en rolig historia eller ett skämt från sin predikstol – och församlingen skrattade. Det går tillbaka till de första kristnas påskskratt: vid påsknattens slut började hela församlingen skratta, dels av glädje över uppståndelsen, men också för att skratta åt djävulen och dödens och ondskans maktlöshet.
Varje skämt har en allvarlig sida. Ett skämt avslöjar en sanning som man annars kanske inte hade upptäckt bara genom tankemässigt arbete. Skämten som jag inledde med visar ett vi och de-tänkande, ens egna rasistiska och könsrelaterade fördomar, hur lätt det är att förenkla och förvränga det som är annorlunda. De visar hur Jesus finns just där – i de och de andra. Skämten förstärks av att de handlar om just Jesus – vem var Jesus, egentligen?
Ett skämt kan öppna ögonen för en allvarlig sanning. Skämt och humor kan på ett unikt vis sätta fingret på något som annars inte går att förklara, så som verklig humor i sig inte går att förklara, för då är inte humorn rolig längre och därmed ingen humor. Uppståndelsen går inte att förklara. Den kan bara drabba en som skrattet över en rolig historia drabbar.
Och om nu mitt eget kroppsliga möte med den uppståndne dröjer – glöm inte vilket yrke han hade som lovade att komma tillbaka – snickare. En hantverkare som lovar att komma snart…
GLAD PÅSK - med många skratt - det vill jag önska dig.
PS: Den här texten är till stora delar hämtad från ett predikoutkast som Henning Plath, komminister i Motala församling, har skrivit i "Svensk kyrkotidning". DS
Det finns tre goda grunder för att anta att Jesus var mexikan:
1. Han var tvåspråkig.
2. Han hette Jesus.
3. Han hade alltid problem med myndigheterna.
Fast han kan också mycket väl varit italienare:
1. Han bodde fortfarande hemma som trettioåring.
2. Han drack vin till måltiderna.
3. Han var säker på att hans mamma var oskuld och hans mamma var säker på att han var Gud.
Eller var han kanske kvinna:
1. Han var tvungen att utfordra en stor mängd människor på kort varsel trots att kylskåpet var tomt.
2. Han försökte göra sin röst hörd bland en massa män som inte fattade ett dugg.
3. Till och med när han var död var han tvungen att stiga upp för det fanns fortfarande mer att göra.
Det fanns faktiskt en tradition i kyrkan som kallades det stora påskskrattet. En gång om året, vid påsk, berättade prästen en rolig historia eller ett skämt från sin predikstol – och församlingen skrattade. Det går tillbaka till de första kristnas påskskratt: vid påsknattens slut började hela församlingen skratta, dels av glädje över uppståndelsen, men också för att skratta åt djävulen och dödens och ondskans maktlöshet.
Varje skämt har en allvarlig sida. Ett skämt avslöjar en sanning som man annars kanske inte hade upptäckt bara genom tankemässigt arbete. Skämten som jag inledde med visar ett vi och de-tänkande, ens egna rasistiska och könsrelaterade fördomar, hur lätt det är att förenkla och förvränga det som är annorlunda. De visar hur Jesus finns just där – i de och de andra. Skämten förstärks av att de handlar om just Jesus – vem var Jesus, egentligen?
Ett skämt kan öppna ögonen för en allvarlig sanning. Skämt och humor kan på ett unikt vis sätta fingret på något som annars inte går att förklara, så som verklig humor i sig inte går att förklara, för då är inte humorn rolig längre och därmed ingen humor. Uppståndelsen går inte att förklara. Den kan bara drabba en som skrattet över en rolig historia drabbar.
Och om nu mitt eget kroppsliga möte med den uppståndne dröjer – glöm inte vilket yrke han hade som lovade att komma tillbaka – snickare. En hantverkare som lovar att komma snart…
GLAD PÅSK - med många skratt - det vill jag önska dig.
PS: Den här texten är till stora delar hämtad från ett predikoutkast som Henning Plath, komminister i Motala församling, har skrivit i "Svensk kyrkotidning". DS
måndag 14 januari 2013
Fanatism
Alla ideologier, utan undantag,
från liberalism och humanism till konservatism och socialism, och alla
religioner, från kristendom till islam och judendom, kan löpa risken att bli så
radikal och fanatisk att människor skadas, att människors frihet hotas. Även
liberalismen. Alla ideologier kan bli fanatiska.
All fanatism är farlig.
Fanatism i religionens värld
leder till förtryck av människor, konflikter, krig.
Högerpolitisk fanatism leder
till elitsamhälle, fattigdom och ofattbar rikedom sida vid sida, rasism, förakt
för de svagaste.
Vänsterpolitisk fanatism leder,
märkligt nog, ofta till samma resultat som den högerpolitiska fanatismen.
Humanisternas fanatism leder
till anmälningar av skolavslutningar i kyrkan.
Nyliberalismens fanatism leder
till…, ja, ska man tro den senaste tidens debatt leder den till månggifte,
slopad skolplikt, slopad arvsrätt, federalism och fri invandring. ”Tokliberalism”
kanske vore ett bra ord för denna form av liberalism.
Jag är en fanatisk
lagom-anhängare. Det finns tankar och idéer i de flesta ismer och ideologier
som jag kan bejaka och ta till mig, även om jag inte kan ta till mig allt. I
kyrkans värld har vi (eller har haft?) många olika rörelser som jag har kunnat
ta till mig inspiration och tankar ifrån. Högkyrklighetens mystik.
Lågkyrklighetens folklighet. Folkkyrkans enkelhet. Liberalteologins sociala
patos. Taizéandans ekumenik. Tungotal och sång i anden i Yorkrörelsen. Allt har
berikat min tro. Detsamma gäller andra religioner och politiska ideologier.
Lagom mycket av allt är det som berikar och känns gott. Men det viktigaste i
min lagom-fanatism är nog ändå tanken på lagom som en omskrivning av ”laget-om”.
Vikingarna som sitter runt sin eld och delar ett stop mjöd – ”drick nu lagom, Oddvar, annars räcker det
inte laget om”. Idag räcker det inte ”laget om” i vår värld. Alldeles för
många blir utan för att vissa tar så mycket. Det gäller förstås jordens
resurser som måste delas på ett mer rättvist sätt. Men det kan också gälla lärartid
i skolan om några får mer tid och uppmärksamhet än andra på andras bekostnad. Eller
ett platt beskattningssystem där det inte längre tas någon hänsyn till fattig
eller rik (också en av tokliberalernas idéer).
Lagom fanatisk – det vill jag
vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)